Jag orkar inte mera snart ikväll brast verkligen allt. Idag kom ångesten som en ren jävla käftsmäll. Varför lever jag och inte vissa andra? Idag ville jag heller vara på andra Sidan med min mormor och för att kunna träffa H igen. Kan förstå hans känsla av att inte orka mera att inte känna ngn framtids hopp. Samtidigt som jag förstår hans val, så gör jag det ändå inte. Han hade haft en lysande framtid framför sig.
Men Jag? Jag känner inget hopp alls bara en förtvivlan över att inte ha ngn framtid. Inget jobb, ingen som vill anställa heller. Två utbildnigar väldigt bra betyg i det enan, men räknas det? Nej har ju inga kontakter.
Barnen går mig på nerverna, lyssnar inte, de bråkar slåss ja allt man kan tänka sig. Jag orkar inte mera. Haft känslan av att de skulle haft de bättre utan mig. Men mitt hjärta skriker att jag inte kan leva utan min familj. Men psyket skriker de klarar sig, tar ett tag men sen har de gått vidare. Kanske får en ny mamma som har jobb och en framtid. Men vill jag att mina barn ska ha en ny mamma? Nej det vill jag inte det e ju MINA barn! Ingen annans. Jag måste komma till insikt att barnen behöver mig lika mycket som jag behöver dem.
Men hur förklarar man ett slutkört psyke en sådan sak? En dag i taget kanske. Vem vet en dag kanske jag vågar må bra igen.
Gråtit kramat om barnen hårt ikväll och talat om hur mycket jag älskar dem. Min fina man han försöker men han förstår mig inte. Sluta stressa. Hur då??? Har fyra barn som drar i mig. Ett hem som ska skötas, ja serve väl enkelt har ju inget jobb att tänka på. Men Jag vill ur ekorrhjulet helst för länge sen.

Har skrivit med några av mina närmaste och det känns skönt med stödet av dem trots att vi inte träffas så ofta.

Vart hos N idag oxå hon mådde inte alls bra psykiskt heller så jag åkte till henne min fina tjej.

Men nu ska jag ta mina tankar och lägga mig och hoppas någon ger mig svar i drömmarna, ger mig styrka.

Haaade puss och kram