herregud det är verkligen 20år sen Estonia sjönk. Känns inte som det var så länge sen det hände. Men tiden går och man går vidare. Jag kände ingen som var med på båten, men lider med alla som miste ngn anhörig.
Minns att jag och den dåvarande pojkvännen och min mamma och hennes vännina åkte på kryssning bara någon månad efter, fatta att jag var skraj. Minsta våg tänkte jag att vi kommer sjunka oxå. Men sen fick det över.
Snart har det gått 5månader sen vi miste vår H, och jag har kommit in i period där allt känns overkligt, kan inte tro att han e borta vill inte tro på det. Det gör ont och jag känner hur hjärtat slår snabbare, tårarna samlar sig för att sakta börja rinna längst mina äpplekinder. Kan känna smaken av tårarna, det salta som rinner och hamnar på läpparna. Känner hur ögonen svider och hjärtat lider. Vill vakna upp, det är dax att vakna upp. Öppnar ögonen och sanningen kommer sakta tillbaka till mig, och det gör så himlans ont i mig. Hjärtat slår hårdare men känns som den inte slår lila hårt länge, utan panikslår med ångest. I allt detta tänker jag på din syster som inte än börjat sörja dina andra syskon, mamma ja alla. Alla är vi starka på olika sätt.
Saknade är enorm, vi pratar om dig dagligen och jag pratar med dig.
En dag kommer jag förstå dig och sitt val men just nu vill jag inte tro att du är borta <3
--------------

Idag har det vart en lugn dag hemma med städ och mys.
4dagar över tiden oxå men känns som mensen är på g. Så vad som händer dessa dagar återstår att se. Jag håller tummarna.

Puss och kram